Världskulturmuseets harakiri

Världskulturmuseet i Göteborg verkar vara en riktigt konstig statlig institution. Museet har som bekant stoppat en utställning av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, trots att hon och institutionen hade kommit överens om samarbetet och trots att museet hade gett fotografen ekonomiska bidrag. Orsak? Museet tog, häpnadsväckande nog, kontakt med ledande företrädare för olika religiösa organisationer och kollade om det kunde bli bråk! Och när fotografen framträdde i televisionen och berättade om saken tröttnade byråkraterna slutgiltigt. Alltså, om ledningen för det museet kan sitta kvar efter detta så måste man på sitt sätt bli imponerad av dess överlevnadsförmåga. Hur mycket ska statliga chefer kunna göra bort sig utan att få ta de självklara konsekvenserna? Humanisternas ordförande Christer Sturmark funderar i liknande banor på Newsmill. Han har naturligtvis rätt den här gången. Sverige har inte råd med den hör typen av kulturella och politiska självmål, hur kan de ske? Prästen Lars Gårdmark – intressant person! – har också skrivit bra på Newsmill om skandalen. Om jag fattat saken rätt så är en idé med Världskulturmuseet att lyfta fram olika kulturer, synsätt och ställningstaganden mot varandra. Och nu sabbas varumärket helt genom att museet nu bjöd in och frågade de mest upprörda kritikerna till fotografen om de kunde acceptera att utställningen öppnades…..?! Och de kunde de tydligen inte tänka sig.Det borde museiledningen ha förstått utan att fråga de religiösa ledarna. Och de borde, utan att ha frågat de religiösa ledarna om de förväntade svaren, ha öppnat utställningen. Men icke, de bjöd in de som de visste skulle säga nej. Och gjorde som de sa… Detta är ytterligare ett exempel på att yttrandefriheten sitter löst i dagens Sverige. Det är ingen nyhet, men det är märkligt i sammanhanget att museet med sin rädda ledning faktiskt inte ens hade behövt utsätta sig (och oss andra) för detta. Varför engagerade sig museet i Ohlson Wallins utställning om deras oro fanns där; alla på museet måste ju rimligen ha haft klart för sig vem den framträdande och kontroversiella fotografen Elisabeth Ohlson Wallin är och vad hennes utställningar handlar om, homosexuella människor. Det orkade inte museet med. Ska inte svenska ledare inom kultursektorn klara att argumentera för att de homosexuellas sak diskuteras i konstnärliga sammanhang? Konstigt, det här framstår som en aningslös och skickligt genomförd harakiri i museivärlden. Varför?

Publicerat

av