Sent omsider har jag hunnit lyssna på Ekots nyhet om
oenigheten inom regeringen om en ”tv-skatt” i stället för en tv-licens enligt
dagens omoderna modell och därtill läst diverse texter om regeringens pudel;
omläggningen av licensen till en tv-avgift på skattsedeln finns uppseendeväckande
nog inte med i det utredningsförslag som nu går ut till remissinstanserna. Så
är det, men ingenstans får man veta exakt vad det är som hänt. Jag tror att det
är Anders Borg och Finansdepartementet som vill lägga hela tv-avgiften direkt i
skattesystemet. Håller med honom i så fall, varför inte?
I nyhetsinslagen framställs det som om Finansdepartementet
är emot en ”tv-skatt”. Gissningsvis är det en feltolkning. Public
Service-utredningen föreslog ju en tv-avgift, ungefär som begravningsavgiften,
på skattsedeln. Inte en finansiering direkt via skatten, vilket kräver en årlig
prövning i budgetarbetet.
Det är, tror jag, detta som Finansdepartementet är emot. Gissningsvis
vill Borg med flera att Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion ska få sina
anslag via årliga beslut i statens stora bugetarbete. Om det inte är så har jag
svårt att förstå varför ”begravningsavgiftsförslaget” tagits bort ur det
förslag som nu skickas ut till remissinstanserna.
I nyhetsförmedlingen
beskrivs det som om Finansdepartementet är emot en ”skattelösning” och det är
knappast tänkbart. Jag har svårt för att tro att Anders Borg vill fortsätta
finansiera public service med det otidsenliga licenssystemet…
Nåväl, även om vi vet väldigt lite om vad som händer så är
resultatet, som det ser ut idag, beklagligt. Licenssystemet för radio- och tv
är hopplöst föråldrat och drar numera löjets skimmer över sig. Det är ingen
situation som gynnar public service, även om ledande företrädare för SVT och SR
och UR gärna fortfarande tycks vilja behålla systemet även om de nämner att det
måste ”moderniseras”.
Politiskt sett är beslutet i regeringskansliet en katastrof;
tydligare har regeringens politiska svaghet knappast kunnat illustreras. Här
har kulturministern och regeringen inte haft kraft nog att argumentera emot
topptjänstemännen inom public service som tjatar på om att statligt ägda bolag
ska ha frihet och oberoende, något som hela diskussionen visar att de faktiskt inte
har. Och kanske inte ens ska ha. Vilka bolags främsta chefer kan tillskansa sig
rätten att avvisa sina ägare?
Och till den politiska härdsmältan hör naturligtvis
konflikten mellan kulturdepartementet och finansdepartementet. Dessa två storheter
inom regeringen klarar således inte av att komma överens om ett gemensamt
förslag till remissinstanserna om finansieringen. Otroligt.
Självklart borde regeringen åtminstone föreslagit en
finansiering via skattsedelen, åtminstone i form av en motsvarighet till
begravningsavgiften, men helst direkt som en inkomstrelaterad skatt. Det är
bättre att alla medborgare betalar för public service än som idag ”hushållen”.
Det är både svårmotiverat och därtill orättvisst mot hushåll med få personer,
det är bättre att alla skattebetalare får vara med och betala.
Eller?