Tänk om morden i Örebro kunde bli starten för en rörelse mot ett vänligare land. Nu vill de dämpade partiledarna hålla ihop nationen i ett svårt läge, men till vardags pucklar de gärna på varandra. Frågan är vilket ansvar våra ledande politiker kan ha för tonläget i Sverige?
När en myndighet, organisation eller ett företag fungerar dåligt sägs det att städningen måste börja uppifrån. Sant. Man måste börja där uppe och sopa nedåt, inte tvärtom.
Nu efter dramat i Örebro är våra ledande politiker tagna, lågmälda och sörjer gemensamt då de tänder ljus i kyrkan tillsammans med kungaparet. En vacker ceremoni.
Dessa ledande politiker talar mu nu med skilda ord om vikten av att hålla ihop och undvika splittring i en svår situation. Om att vi måste stötta varandra och hålla ihop nationen.
Vackert tänkt, vackra ord. Men hur viktiga är de själva som exempel och förebilder för hur vi mämmiskor ska bete oss i vardagen?
I den politiska retoriken går de generellt sett hårt åt varandra. Så är det helt enkelt, så vill de tydligen att politikens språk ska vara. Konstigt.
De är ofta tydligt respektlösa gentemot sina motståndare och deras åsikter. De fördömer gärna i hårda ordalag tidigare regeringars åtgärder. Inte sällan med förvanskningar som ibland närmar sig osanningar.
Kan det vara så att det är där uppe, i det politiska etablissemanget, som tonläget i landet hämtar inspiration och kanske skapas? Detta inte minst för människor som är försvagade eller känner sig utsatta.
Nu är motivet för mördaren, Rickard Andersson,35, ännu inte känt även om en del talar för att det är en ensam labil människa bakom brottet.
Oavsett om det är så eller ej tycker jag frågan om hur vi påverkas av det offentliga samtalet även i det politiska finrummet också är intressant.
Att sociala medier påverkar oss är väl känt.
Att politiker sopar golvet med varandra, eller till och med nobbar att prata med varandra utgör ju också signaler till oss andra om hur man ska bete sig.
Som när Bengt Westerberg (L) reste sig och lämnade tv-studion då han tyckte att väljarna valt in fel parti i riksdagen, Ny Demokrati. Som när statsminister Stefan Lövén vägrade ta emot ett papper från Ebba Busch (KD). Som när Jimmie Åkesson (SD) och Noshi Nagdoskar (V) regelmässigt hudflänger varandra Som när…
Självklart tar många intryck av dessa upphöjda politikers exempel. Därför är frågan berättigad; är det bara när något stort och förskräckligt hänt som vi ska hålla ihop och inte splittras? Finns det inte skäl för våra partier att sträva efter sammanhållning och koncensus även annars?
Numera händer det ju också förskräckliga saker varje dag, om än inte att jämföra med morden I Örebro. Men vi lever i en farlig tid i många avseenden. Dagligt våld, krig i Europa och en orolig värld.
Det är naturligtvis en utopisk förhoppning, men tänk om våra valda politiker började uppträda mer värdigt, vänligt och söka bredare samsyn även i vardagen?
Det kunde kanske bli starten för något helt nytt och bra i vårt land?
Anm. Publiceras även på min sida på Faxebook.