Bra med fler namnpubliceringar!

(Detta är en come back av mig på bloggen efter en lång paus)

Nu har några medier publicerat namnen på gängledare, som ”den kurdiske räven”, 36-årige Rawa Majid från Uppsala. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är att sådana publiceringar inte skett tidigare och i fler sammanhang.

Lika konstigt är det att ansvariga utgivare ofta skriver och förklarar sitt publiceringsbeslut. 

Jag inser varför de gör det;  namnpubliceringar före fällande dom har varit sällsynta under flera decennier. Därför vill utgivarna väl förklara sig.

Pendeln svänger som alltid. De senaste namnpubliceringarna behöver inte vara ett tecken på att pendeln börjat röra sig, men man kan ju hoppas det. 

Jag slutade som ansvarig utgivare för Gefle Dagblad, GD,  2004 efter närmare 17 år i rollen. Jag kan inte påminna mig att jag i tidningen motiverade namnpubliceringar, eller motsatsen, en enda gång.

 Däremot diskuterades de snart sagt alltid inom redaktionen. Bra så, det är ju främst genom medarbetarna den ansvarige utgivaren ska verka, enligt min mening. 

Detta genom diskussioner på nyhetsmöten och redaktionskonferenser där åsikterna bryts mot varandra.

Externt når en utgivare långt även utan förklarande eller urskuldande krönikor genom möten med politiker, fack, företag, arbetsgivare, föreningar och myndigheter. 

Jag sa aldrig nej till ett möte eller en diskussion. Det skulle jag inte ha gjort idag heller, inte ens med Sverigedemokraterna vars politik jag ogillar. 

Under senare år har utgivarnas förklarande krönikor följt trenden om transparens, inte minst då detta uppmuntrats av hur senare press- och medieombudsmän agerat. Dock inte, som jag uppfattat det, av nuvarande medieombudsmannen, MO, Caspar Opitz.

Han verkar själv ligga lågt i den offentliga debatten jämfört med till exempel sin närmaste företrädare Ola Sigvardsson. 

Det tycker jag jämförelsevis är bättre eftersom MO primärt har en granskande roll i det etiska systemet.

Det är inte bra om MO framträder ofta och hävdar vad som är rätt eller fel utgivarbeslut. Det kan påverka osäkra utgivare som därför kanske inte själva kommer fram till ett beslut. De vill ju göra ”rätt”. 

Rätt eller fel finns inte i en utgivares beslut. En MO som är flitig i debatten kan ju få rollen av en rikslikare för utgivarna.

MO:s uppdrag är att bedöma om en publicering ryms inom det publicistiska regelverket eller ej. Detta ska ske efter publiceringen. 

MO kan skicka ärendet vidare till Mediernas Etiknämnd för att få publiceringen prickad om den bedöms bryta mot reglerna.

Det är ett bra system för att stimulera diskussionen om mediernas etik. Man får dock inte tro att de etiska reglerna är tvingande som lagar, det är rekommendationer. 

En ansvarig utgivare får etiskt sätt publicera vad som helst som ryms inom den generösa tryckfrihetens lagparagrafer.

Som utgivare på GD publicerade jag oftare än andra namn och bild på brottslingar. Likaså på prickade advokater och mäklare. Även på politiker, topptjänstemän och företagare då andra medier låtit dem förbli anonyma då de gjort bort sig på ett allvarligt sätt. 

I dessa sammanhang har jag, utan alla andra jämförelser, känt mig befryndad med till exempel tidigare utgivare som Jan Wifstrand, Sydsvenskan och DN, samt Bo Strömstedt, Expressen.

Likaså med Thorbjörn Larsson och Anders Gerdin på Aftonbladet, Börje Alström och senare Mats Åmvall på Sundsvalls Tidning och därefter Hälsingetidningar. Anders Ahlberg på VLT icke att förglömma.

Alla kloka utgivare som förstod sin roll och förvaltade ensamansvaret väl.

Av idag aktiva utgivare tänker jag först på Lennart Håkansson som är utgivare för sajten Affärer i norr och dess nyhetsbrev. 

Där är kontroversiella namnpubliceringar säkert ovanliga, men om det bränner till vet jag hur han agerar som en självständig utgivare. Det visade han gång på gång som ansvarig utgivare för NSD i Luleå. 

Bland aktiva ansvariga utgivare inom den traditionella dagspressen tänker jag på Daniel Nordström, chefredaktör på VLT i Västerås. 

Vi har i tuff polemik varit helt oeniga om orsakerna  kring Mittmedias öde och är säkert det fortfarande, men jag respekterar hans självständighet som utgivare. 

Han har, om jag minns rätt,  tagit beslut om publiceringar som han också fått kritik för, från medarbetarna, facket och MO och Mediernas Ettiknämnd. Men han har inte backat. Så är det och så ska det vara med ensamansvaret.

(Transparens: jag har tidigare som headhunter rekryterat Daniel till jobbet som chefredaktör på Arbetarbladet)

Här måste även tryckfrihetens ständige försvarare och förklarare Nils Funcke nämnas. Han kan med sitt envisa värnande av vår tryckfrihet säkert uppfattas som jobbig ibland, som då han pratar om koranbrännaren. 

Han borde borde dock ha blivit juris hedersdoktor vid det här laget!  Vem skulle annars bli det?

Efter många namnpubliceringar i GD, som andra, utgivare avstod ifrån, kände jag mig rätt ensam i sammanhanget. Det var och är helt ok, det hör till rollen som utgivare och ska så vara. 

Uttrycket ”ensamansvaret” är ett honnörsord och viktigt begrepp i allt som rör tryckfriheten och dess reglering i grundlagen. Det måste vårdas.

Den ansvarige utgivaren ska besluta själv och ensam ta på sig ansvaret för en publicering, inför ägarna, läsarna, medarbetarna och juridiskt inför domstol.

Den ansvarige utgivaren bör till och med snabbt ta på sig ansvaret i lägen då han eller hon inte ens känt till en viss publicering av en omstridd artikel, bild eller annons. 

Vad utgivarnas försiktiga hållning under de senaste decennierna betytt för läsares, lyssnares och tittares vilja att betala för nyheter kan man bara spekulera i. 

Att tolka medieetiken hårdare än vad de traditionella medierna fortfarande gör lär dock bli svårt.

Medieetiken lär aldrig återvända till den tid då tidningar publicerade namn på rattfyllon. 

Det varken hoppas eller tror jag, men lite mer fart på pendeln mot en bättre nyhetsjournalistik med fler namnpubliceringar kan man väl få hoppas på…

Publicerat

av