(oberoendepublicservice.se,OPSmedier, politik)
Framtiden för public service, PS, kan bli en stor fråga i politiken utöver gängvåldet och Sveriges säkerhet. Vård, skola och omsorg är fortfarande politikernas favorit i sina tal, men PS kan bli en infekterad och svår fråga för politiken
Sveriges Television, SVT, Sveriges Radio, SR, och Utbildningsradion, UR, har ju liksom alltid funnits där. Som luften vi andas, men inte tänker på.
PS och andra mediers frihet är inte lika given längre, vare sig i Sverige eller internationellt. I Polen råder hela havet stormar, etermedierna har misshandlats hit och dit då den politiska majoriteten ändrats.
Det är nog det värsta exemplet på nära håll, men det darrar rejält på mediefronten i andra länder också, som i BBC:s England. Och i USA har Trump skapat begreppet fake news och underminerat förtroendet för journalistiken för evigt.
Nu har den sparkade Fox-reportern Tucker Carlson, helt följdriktigt, fått audiens hos Putin (!) och hasplat ur sig en ytterst tveksam intervju.
I Sverige har samtidigt Magdalena Andersson (s), som jag redan skrivit om, angripit en enskild opinionsbildare, Henrik Jönsson.
Detta kritiseras hon hårt för, men annars lämnas likartade övertramp inte sällan opåtalade. Vi har väl liksom vant oss vid att politiker ibland gör så. Allt medan vi ägnar vi oss åt att svara på enkäter om vi ska se på Mellon eller ej. Eller på Bäst i test, vars övergång från SVT till TV4 blev upphöjd till en nationell nyhet.
Medan folket ser på de programmen laddar politiker och andra initierade upp för striden om framtiden för PS. Regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning om framtiden för PS. Förre kd-ledaren Göran Hägglund är dess ordförande och den är nog klar snart.
Regeringens direktiv om vad utredningen skulle göra ogillades skarpt av en grupp erfarna medieprofiler. Som förre chefredaktören och SVT-chefen Christina Jutterström och förre radiochefen Kerstin Brunnberg . Även Ove Joanson är med, den förre chefen för den statligt styrda Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR. Förre chefen för TV4, Jan Scherman är också med.
Alla dessa är framgångsrika publicister och medieledare som gjort vårt land stora tjänster i demokratins namn. Det är viktigt att komma ihåg. De vet verkligen vad de talar om.
Det säger därför en hel del om att de nu fått fart på fötterna och ännu en gång engagerar sig för det svenska folkets radio och tv. Och för vår demokrati, för det är den saken ytterst handlar om.
De har därför startat något så ovanligt som en privat och alternativ utredning till Göran Hägglunds statliga parlamentariska kommitté! Den heter Föreningen Oberoende Publice Service, OPS, Den utreder och verkar för en bredare genomlysning och ett klokare förslag rörande framtiden för PS.
PS finansieras numera via skattsedeln, inte via den tidigare licensavgiften. Hårklyveri kanske, men med det nuvarande parlamentariska läget står och faller säkerheten för anslaget till PS med en enda röst i riksdagen, med alla sina Sverigedemokrater och några politiska vildar.
SD har tydligt flaggat upp att de kan tänka sig stora förändringar för PS, läs politisk styrning och nedskärningar. Jag vill minnas att SD till exempel talat om att lägga ner P3.
Det är tämligen klart att man inom SD inte heller älskar nyhetssändningar som Rapport och Aktuellt, särskilt när dessa lyfter fram brottsliga SD-ledamöter och partiets kritiserade ställningstaganden i skilda frågor. Eller kulturprogram och andra med hbtq-inslag
Med sin starka parlamentariska ställning kan partiet få en avgörande position I styrelsen för ägaren till PS, den av staten skapade och extremt närstående Förvaltningsstiftelsen.
I den sitter ledamöter motsvarande fördelningen i riksdagen, sex nominerade av partierna i regeringsunderlaget och sex föreslagna av oppositionen om jag fattat rätt. Ordföranden är inte partibunden och avgör med sin röst vid jämnt läge.
Det är inte bara SD som kan ses som ett hot mot friheten för public service och andra medier. Samliga partier har ledamöter som till och från stått för tveksamma utspel mot PS och landets tidningar.
Public service får nu ca nio miljarder årligen av skattemedel. Tidningarna blir allt mer beroende av det statliga mediestödet som nu är uppe i en miljard kronor per år.
OPS ser farorna med det politiska beroendet och inflytandet. De vill stärka PS, dels tidigt genom utökade direktiv till Hägglunds kommitté eller i en ny utredning, dels genom viktiga lagändringar.
OPS vill till exempel att ledamöterna i Förvaltningsstiftelsen inte ska vara politiker eller, som nu, ens föreslås av de politiska partierna. De ska i stället föreslås av från staten fristående organisationer. Allt för att hålla opålitliga politiker på avstånd från verksamheten.
Jag håller med om det mesta, för att inte att säga om allt.l Jag har därför funderat på att ansluta mig till OPS som medlem. Därför har jag under helgen läst och lärt mig om organisationen.
OPS är ett mycket bra initiativ och därmed lätt att sympatisera med, inte minst med tanke på min respekt för dess ordförande och vice ordförande, Christina Jutterström respektive Kerstin Brunnberg.
Efter många om och men har jag dock, med bibehållen respekt, valt att inte bli medlem trots en inbjudan från en medlem och ett intressant samtal med en annan medlem, båda inom något dygn.
Organisationen är väl organiserad med en styrelse vars ledamöter är ytterst respekterade. Därutöver finns OPS Rådgivande Kommitté som träffas regelbundet och utgör basen för själva utredningen, säkert välorganiserat precis som statliga utredningar.
Kommittén innehåller många namn från olika delar av samhället, däribland några kunniga kolleger, som tidigare radiochefen och ordföranden för Förvaltningsstiftelsen, Ove Joanson och Julia Agha , vd för nättidningen Alkompis. Även några ansedda politiker som Allan Larsson (s) och Leif Pagrotsky (s) är med i Rådgivande Kommittén.
Till min förvåning fann jag att politikern Bengt Westerberg, också ingår i detta viktiga råd för utredningen.
För bara någon dag sedan vädrade jag min upprördhet i en text över att han som Folkpartiets ledare under valvakan 1991, reste sig och lämnade SVT:s studio och valvaka inför rullande kameror. Detta för att slippa hälsa på och dela soffa med Ian Wachtmeister och Bernt Karlsson. Deras parti Ny Demokrati hade samma dag blivit invalt i Sveriges riksdag.
En värre demonstration av en politiker mot demokratin är svårt att tänka sig med svenska mått mätt. Westerbergs beteende visade att han inte respekterade valresultatet. Oerhört!
Med detta bistra minne sedan drygt 30 år tillbaka är det svårt att ens formellt dela min övertygelse om PS framtid med Bengt Westerberg. Hur ska man kunna lita på honom i sammanhanget?
Senare försvarade han också hårdnackat sitt ohemult höga och kritiserade arvode på nära en miljon kronor som ordförande för ideella Röda Korset med ett snorkigt uttalande.
”Det är klart att jag kan minska arvodet, men då också jobba mycket mindre.”
Ungefär så sa han i tv.Fy fan, säger jag.
För mig är det obegripligt att han med sin ryggsäck fortfarande tillmäts någon betydelse i viktiga sammanhang.
Han har inte bett om ursäkt vare sig för det ena eller det andra.Tvärtom, i det senaste valet deklarerade han stolt att han inte röstade på sitt tidigare parti Liberalerna. Detta eftersom efterträdaren Johan Pehrson och partiet respekterade det parlamentariska läget i riksdagen genom en motvillig samverkan med SD i regeringsunderlaget. I princip samma ovilja igen mot att acceptera väljarnas vilja!
Han fick med sig några andra tidigare partikamrater. Liberalismens uttolkare kan tydligen ha svårt med sin ideologiska kompass i vägvalet på de demokratiska stigarna.
Mitt ställningstagande rörande ett medlemskap i OPS saknar naturligtvis totalt all betydelse i det stora hela och särskilt gentemot politikern Bengt Westerberg och hans hyckleri, men jag känner mig faktiskt ganska nöjd med det ändå.
Dessutom erinrar läget mig om det som alltid måste övervägas av journalister, publicister och opinionsbildare. Ska man som sådana engagera sig i olika föreningar och andra intressegrupper eller ej, oavsett hur intressant, lockande eller viktigt det är?
Även denna gång, sent i livet, känns det som oftast, om än inte alltid, rätt att stå helt fri och delta i debatten, som idag med denna text.
Men kör hårt Christina Jutterström, Kerstin Brunnberg och (nästan) alla andra i OPS!
Anm. Transparens, jag känner flera ledamöter i OPS styrelse och Rådgivande Kommitté väl, men inte Jan Scherman eller Bengt Westerberg, inte heller Göran Hägglund eller ledamöter I hans utredning och andra nämnda personer
Texten publicerad även på min sida på Facebook.