Nu är det dags för Almedalen igen- politikens och
samhällsdebattens viktigaste årliga arrangemang. Och arrangemanget kritiseras gärna
av debattörer som samtidigt medger att de knappt varit på plats. För någon dag
sedan skrev till exempel forskaren Bo Rothstein en artikel i Expressen med
svepande kritik mot Almedalen som han själv förra året besökte för första
gången ”i studiesyfte”.
Den artikeln förvånade mig. Hur kan en tämligen ansedd
forskare vilja gå ut med kritik i en av Sveriges största tidningar mot ett arrangemang
som han enligt sin egen text har en minimal erfarenhet av?
Han skriver: ” Mina erfarenheter av detta
evenemang är tämligen begränsade, nämligen till förra årets vecka. I
studiesyfte var jag där och åhörde ett stort antal seminarier (och medverkade i
några). Det var roligt att träffa många gamla bekanta men vad gäller innehållet
gav det hela inte riktigt mersmak”.
Rothstein är inte ensam om att ifrågasätta Almedalen. Förra
året uppmärksammades Maria Wendt för sin bok (som jag, typ Rothstein, erkänner
att jag inte har läst!) där hon sågade Almedalen. Och varje år kollar många av
landets tidningar med kritiska förtecken vad de regionala eller lokala myndigheterna
har för sig i Almedalen, som här Arbetarbladet i år.
Politikers och tjänstemäns studieresor har alltid varit
populära ämnen för granskning i landets tidningar. Själv har jag alltid snarare
tvärtom tyckt att beslutsfattare i olika roller bör resa mer och delta mer; hur
ska verksamheten kunna utvecklas om beslutsfattarna stannar hemma på sitt
kontor och tittar på varandra över fikabordet?
Just Almedalen i Visby är ett lysande exempel på
kunskapsspridning med extremt hög effektivitet. Om ett landsting eller en
kommun skickar dit politiker och tjänstemän behöver de knappast åka till några
andra kurser och konferenser under det kommande året. Och vad kostar den ”vanliga” konferensverksamheten vid sidan om Almedalen under året?
Almedalen är ett veckolångt universitet där snart sagt ALLT
värt att diskuteras avhandlas. Sjukvård, omvårdnad, miljöfrågor, kärnkraften, filmpolitiken,
medieetiken, ekonomin och döden. Och det är inte alls alltid ”rapporter” som
enligt Rothstein är utgångspunkten för diskussionerna, ofta är det helt enkelt
bra samtal på slak lina, rakt upp och ner.
Visst, det finns de som till skillnad från kritikerna inser
vilken betydelse Almedalen har. I år kommer det visst runt 900 ackrediterade (föranmälda)
journalister, om jag minns rätt. Och säkert många som inte anmält sig i förväg. Jan Wifstrand, tidigare chefredaktör på Sydsvenskan och Dagens Nyheter, är en
av dem, men nu kanske främst i rollen som moderator i framgångsrika Öresundshuset
där Öresundsregionens framtid belyses ur alla synvinklar. Han redovisade
nyligen sin mycket positiva syn på Almedalen i Sydsvenskan, en tidning som han också
kritiserade för dess kritiska syn på Almedalen…
Nåväl, själv ser jag även denna gång fram emot vad denna
vecka ger oss i Utkik Media både på sjukvårdsområdet och medieområdet där vi är
verksamma inom bolaget. Sjukvårds- och omvårdnadsfrågorna brukar vara det största ämnesområdet
i Almedalen och mediefrågorna behandlas nog också på rekordmånga seminarier.
Det enda trista med Almedalen brukar vara teleoperatörernas
bristande förmåga att fixa täckning och snabbhet för mobiler och datorer; väldigt många
av de tiotusentals besökarna vill lägga ut material på Twitter, Facebook eller
Instagram. Och på bloggar, som jag på denna. Men det brukar alltid bli problem.
Vi får se hur det går i år då vi i Utkik Media är rustade med lite olika
operatörer och mobiler och datorer.